Kapitel 1 från Boken om Lasse Dahlquist
Lasse Dahlquist föddes den 14 september 1910 i Örgryte socken. Att han kom att växa upp i Lidingö hittar sin förklaring i fadern Otto Dahlquist hans yrke som erfaren sjökapten. När Lasse vid späd ålder 1916 tvingades att sätta sig på Stockholmståget berodde det främst på att faderns arbete krävde en nära rederianslutning till huvudstaden.
Senare erbjöds Otto en tjänst som chef på sjöförsäkringsavdelningen på försäkringsbolaget Fylgia.
Lasse växte alltså upp på Lidingö, mötte sin blivande fru Inez och blev kvar i Stockholm långt upp i vuxen ålder. Detta om inget annat kan förklara det rykte som påstod att han var född i Stockholm. Kopplingen till västkusten är däremot lättare att förklara.
Lasses mor Elin, Ottos hustru, var dotter till överlotsen Rudolf Lange på Brännö. Lasses morföräldrar blev knutna till havet under hela sitt och deras hus på den lilla skärgårdsön i Göteborgs skärgård fylldes av liv när av varje sommar när barnbarnen ön. Lasse som var äldst av sju syskon. Han är också den av syskonen som först går ur tiden.
Om inte en rad olyckliga omständigheter påverkat hade de varit tio i syskonskaran. Två tvillingbröder dör innan Lasse är född. Och han syster Sonja Margareta dör när hon nyss fyllt fjorton år. Lasse kom att älska Brännö, de oändligt långa somrarna och inte minst alla spännande sagor och mer eller mindre sannolika berättelse från sjön.
Äventyr som morfar Rudolf aldrig tröttnade på att berätta. Langes hus på Brännö blev alltså samlingsplats för hela släkten. Man kan kanske ställa sig frågan varför Lasse i hela sitt liv kände en sådan horisontdragning och kärlek till sjön? Brännö, faderns yrke och morfar Rudolf berättelser var säkert en bidragande orsak. Faktum är att Lasse på mönstrade tidigt. När han bara är drygt ett år gammal tar Otto med sin unga hustru Elin (född Lange) och Lasse på en resa till Lissabon. Otto är då sjökapten ombord på en lastramp och är mycket stolt över både sitt fartyg och sin lilla familj.
När sedan familjen ordenligt förtöjt sina bopålar i Lidingö – och när familjen påtagligt börja växa öppnar modern Elin en hundkennel.En stor hundgård som till alla grannars fasa växte och utökas med en stor skara St Berhards och Grand Danoishundar.
När Lasse påbörjar sin första skoldag pågår första världskriget och de blodigaste strider som mänskligheten någonsin beskådat.
Innan Lasse springer in i skolsalen riktar han blicken upp mot skyn en stund. Legenden om flygets hjältar tilltalar fantasin på samma sätt som morfar Rudolf dramatiska berättelser om svåra förlisningar och sjömännens utsatta situation på krigshärjade hav.
Vad vet vi om Lasses skoltid i övrigt? Jo, en sak. Han var ytterst ovilliga att öppna sina läxböcker. Han var på inget sätt ointelligent, men hopplöst lat.
En disciplinerad skoltid, gråt och tandagnisslan, städigt hungriga ungar och ett tjog glupska hundar, så minns främst Lasse sin barndom. Allt som skulle försörjas på en ganska mager sjökaptenslön. Men det finns också angenäma upplevelser som blir synonyma med barndomsåren. Otto är trots allt sjöman och det händer att han mönstra av med en och annan bananstock över axeln. Exotiska frukter som får hänga till mognad på värmeledningsrören.
Lasses föräldrar hade i mångt och mycket olika åsikter med på en punkt är de rörande överens. Alla ungarna skall lära sig spela ett instrument.
Lasse påtvingades en cello, men med inte tillräckligt utvuxna fingrar fick han liksom ingen ordning på greppen. Då gick det bättre framför pianot.