0
Your Cart

Ole Moe och Ingeborg Gillner – stipendiater 2004

olle-moeingeborg-gillner

Olle Moe

är musiker och en mycket uppskattad vissångare. Hans engagemang för visan har rönt stor uppskattning hos en bred publik. Inte minst Lasse Dahlquists musik har han tolkat på ett mycket personligt sätt. Dessutom har Olle Moe med framgång fört in musiken som en del i sjukvårdens rehabiliteringsarbete.

Ingeborg Gillner

musik ska byggas utav glädje…..” det har alltid varit musikanten o sångerskan Ingeborg Gillners signum. Under en lång musik- och sångkarriär har hon värnat om Visor från förr o nu. Med värme och stor inlevelse fångar hon upp texten med sin röst och ger de olika visorna liv. Ingeborg är sedan 2006 med och driver en förskola med olika estetiska uttryckssätt. Hon arbetar bl.a. med Musik o rytmik. Hon är också engagerad i olika kyrkliga sammanhang med sånger av bl.a. Mikael Wiehe och nyskrivna psalmer för 2000-talet.

Dan Lindén – stipendiat 2003

Dan Lindén

Alice Rörberg och Alf Robertsson – stipendiater 2002

Alice_RörbergAlf Robertsson

Alice Rörberg, för sitt hängivna och oförtrutna arbete att under decennier ha arbetat för att hålla den svenska visskatten levande. Alf Robertsson, det är få artister som på ett så förtjänsfullt sätt bidragit till att bevara den svenska visskatten.

Alice Rörberg fick ett jubiléumsstipendium, (LD-sällskapet 15 år) för sitt hängivna och oförtrutna arbete att under decennier ha arbetat för att hålla den svenska visskatten levande och särskilt då den sång och musik som bär Lasse Dahlquists signum.

Alice Rörberg har hela sitt liv ägnat sig åt sång, musik och underhållning. Hon började tidigt att kliva upp på de göteborgska scenerna. Och Lasse Dahlquists text om nattklubbsprimadonnan Little Rosie i visan Chicago, min gamla barndomsstad, gjorde starkt intryck på Alice Rörberg.
Redan som tonåring tog hon mod till sig och framförde denna något skabrösa visa på scen.

Melodin ingick i SF filmen ”Livet på en pinne” som kom ut 1942. Lasse Dahlquist sjöng till Tore Jederbys orkester, skivan kom i mars 1942.

Visan om Little Rosie fascinerade Alice och särskilt refrängen gjorde intryck: ”Det var high life för mej, ingen skillnad night and day. I remember och drömmer och ler”.
Lite främmande, farligt men spännande för en tonårsflicka från Göteborg. Chicago hade då inte det bästa rykte!
Det pågick många olika sång och musiktävlingar på 40-talet i Göteborg. Alice Rörberg ställde upp och prövade sin lycka i något som kallades ”Göteborgs melodiflicka” en slags utslagstävling som varade i 5 dagar – från måndag till fredag och publiken röstade fram vinnaren. Tävlingen ägde rum på kafé Ugglan och vände sig till alla som var över 16 år.
Alice hade snabbt lärt sig texten till Chicago som då hade hunnit bli mycket populär. Alice klarade sig ända till finalen med Little Rosie och minns glädjen när hon hörde sitt namn ropas upp att hon vunnit tävlingen. Förstapriset var en vacker glasskål fylld av frukt och praliner samt publikens applåder.

Många år senare kom Alice Rörberg att engagera sig I Lasse Dahlquist, hans liv och verk. Hon var med att starta Lasse Dahlquist Sällskapet med många olika aktiviteter bla en sångkör. Snart var det dags för Lasse Dahlquist sångarna  att spela in en egen CD med sånger, musikanter och solister. Då fick självklart också Little Rosie och Chicago vara med.

Alf Robertsson

Under hela sin karrär har Alf Robertsson med stor framgång hävdat visans plats i svensk populärmusik. Det stora publikintresset och mängden skivinspelningar vittnar om att Alf Robertssons musik uppskattades stort bland de flesta grupper. Alf Robertsson älskade sin publik och ville med sin musik spegla samtiden med bilder ur vardagliga händelser och företeelser. I sin motivering skriver juryn;
”Det är få artister som på ett så förtjänsfullt sätt bidragit till att bevara den svenska visskatten som just Alf Robertsson och som dessutom arbetat i samma anda som Lasse Dahlquist själv”

Kjell Kraghe – stipendiat 2001

Stig Bjerkhede och Gutten Willig – stipendiater 2000

Ulf Källvik och Susanne Pettersson – stipendiat 1999

Ulf Källvik är en välkänd göteborgsprofil och sångare som med framgång framför allt från visa till operett och med stort personligt engagemang. Ulf är dessutom en uppskattad allsångsledare och har även spelat revy med Hagge Geigert, Kjell Kraghe och Stefan&Krister. Under en period var han vokalist i dansbandet Säwes.

Susanne Pettersson, sångerska från Göteborg och med en mycket varierande repertoar, från svensk visa till den breda operettmusiken. Susanne är utbildad vid Operahögskolan och Balettakademi, framträder ofta på de stora scenerna men har alltid givit stor plats åt visan och inte minst Lasse Dahlquists musik.

Relief på Brännö – 1998

Relief på Brännö

1998 användes stipendiet till en relief på Brännö.

Bo Englund & Ingemar Kavsjö – stipendiater 1997

”Belönas för sitt oförtröttliga engagemang för västdkustvisan samt lyhörda och personliga tolkningar”

Visduon Bo Englund och Ingemar Kavesjö kallade sig ”Vi är vackrast när det skymmer” och hade mycket Lasse Dahlquist-musik i sin populära repertoar. Under sin långa karriär har både Bo och Ingemar spelat med Lasse Dahlquist och på så sätt fått lära sig hans musikaliska hemligheter med visorna.1997 tilldelades visduon Lasse Dahlquist Stipendiet med motiveringen;

”Vi är vackrast när det skymmer, entusiasterna Bo Englund och Ingemar Kavesjö, belönas för sitt oförtröttliga engagemang för västdkustvisan samt lyhörda och personliga tolkningar”

Claes Eriksson – stipendiat 1996

Claes Eriksson

Claes Eriksson, är en mycket framgångsrik nöjesprofil med teatergruppen Galenskaparna. Han är regissör, manusförfattare, revyartist, komiker, skådespelare och kompositör – en riktig mångsysslare inom svenskt nöjesliv. Claes Eriksson skildrar ofta vardagliga händelser som han lyckas skruva till på ett komiskt sätt.

1987 fick han Povel Ramels Karamelodiktstipendium, 2004 tilldelades han Fridolf Rhudin-stipendiet.

Margareta Abrahamsson – stipendiat 1995

”Med sina visor ger hon sin samtid en högst personlig tolkning, helt i Lasse Dahlquists anda”

Okänd för en del men älskad av många. Den som sett och hört Margareta Abrahamsson glömmer det aldrig. Med sina visor ger hon sin samtid en högst personlig tolkning, helt i Lasse Dahlquists anda. Margareta Abrahamsson är en uppskattad visartist som med framgång visat att den svenska visan med framgång kan användas i den moderna samhällsdebatten. Enligt juryns motivering tilldelas Margareta Abrahamsson stipendiet 1995:

”För sitt träffsäkra sätt att i visans gesalt framföra allt från innerlighet till råsopar åt den som så förtjänar” stipendietstår det bl.a främjande av visor, som sångerska, inspiratör och glad göteborgska”.